Cecilie Bunk Pedersen.

Hon tog språnget och har inte sett sig tillbaka

Ett slumpmässigt val ledde Cecilie Bunk Pedersen in i kockyrket. I dag är hon en del av kocklandslaget, gör tv och tävlar på högsta nivå.

Det var aldrig planen att Cecilie Bunk Pedersen skulle bli kock.

Hon arbetade med fallskärmar, levde ett liv där hon tog saker som de kom och saknade egentligen bara något att göra under vintern. Därför sökte hon till grundutbildningen som kock och servitör. Inte för att hon hade en plan. Mer för att hon behövde något att göra.

Men redan första gången hon stod i ett kök var det något som gav mening.

”Jag hittade äntligen något som jag var riktigt bra på.”

Sedan dess har hon inte sett sig tillbaka.

Jag passade in från första stund

För Cecilie Bunk Pedersen föll allt på plats redan första gången hon stod vid en spis. Där skolan aldrig riktigt hade gett mening var det annorlunda här. 

Tempot. Samarbetet. Besluten som skulle tas.

”Jag passade in från första stund.”

Hon hade aldrig varit bra på att sitta still. Aldrig riktigt förstått varför hon skulle passa in i en ram som inte kändes rätt. Men i köket fanns det plats för energin. För att ta ledning. För att få saker att hända. 

Det blev snabbt tydligt att det inte bara var något hon kunde. Det var något hon kunde bli riktigt bra på.

Jag ska bli världsmästare

Beslutet kom snabbt. Om hon skulle bli kock skulle hon också ta reda på hur långt hon kunde driva det. Men ambitionen var inte ny.

Sedan hon var barn har Cecilie Bunk Pedersen jagat något hon kunde bli bäst på. Hon har provat det mesta. Fotboll, handboll, skytte. Alltid med samma mål: att bli nummer ett.

Sedan dess har målet blivit ännu större. Att bli världsmästare.

Det kräver något. Inte bara timmar i köket, utan också mentalt. För Cecilie Bunk Pedersen är sin egen största kritiker.

”Jag är nog min egen värsta fiende. Jag ställer höga krav på mig själv och det är tufft, men det är också det som driver mig framåt. Gör mig bättre.”

Det måste också finnas plats för skratt

Kök är kända för högt tempo, långa dagar och höga krav. Men för Cecilie Bunk Pedersen är det minst lika viktigt att det finns plats för något annat. Humor. Energi. Och en miljö där man vill vara.

”Jag tror att man lagar bättre mat om man mår bra.”

Hon är inte typen som håller låg profil. Tvärtom. Hon fyller rummet, skrattar högt och bidrar med en energi som smittar.

”Jag är nog den som låter mest.”

Det är ett medvetet val. För även om arbetet ska tas på allvar menar hon att rädsla och hård ton inte gör någon bättre.

”Det där med att man ska vara rädd för sin kökschef, det förstår jag inte.”

Samtidigt är hon inte rädd för att ta ledningen när det behövs. När tempot ökar och det ska levereras. Men så fort det finns utrymme ska det också finnas plats att andas. Och att skratta.

En gjutjärnspanna i huvudet

Hon lägger inte heller dolt på att hon kan vara lite klumpig.

”Jag är väldigt livlig och energisk. Jag tappar saker ibland. Det är bara jag.”

En dag i köket gick det fel. Hon stod mitt i service när en gjutjärnspanna föll ner från en hylla ovanför spisen. Den träffade henne rakt i huvudet.

Resten av dagen kunde hon inte komma ihåg vad som fanns i hennes rätter. Hon var tvungen att skriva ner sin mise en place och sätta upp den på väggen för att kunna hänga med.

”Jag kunde inte ens komma ihåg vad jag själv hade ätit.”

Ändå gick hon inte till läkaren. En vecka senare skulle hon tävla och hon visste vad beskedet kunde bli.

”Om jag fick veta att det var en hjärnskakning så fick jag ju inte tävla.”

Så hon lät bli. Och tävlade ändå. Och vann.

Smaken kommer först

Även om vägen in i yrket var slumpmässig är det hantverket som i dag fyller mest. Cecilie Bunk Pedersen är utbildad i det franska köket, där grundteknikerna står i fokus och där man inte tar några genvägar.

”Det finns inget som lämnas åt slumpen.”

Det har präglat hennes sätt att arbeta. För henne handlar det framför allt om smak. Om att få det att sitta exakt. Balanserat. Rent.

”Man kan göra något som ser fint ut. Men om det inte smakar gott så spelar det ingen roll.”

Vid sidan av sitt arbete som souschef på Michelinrestaurangen Aure i Köpenhamn lägger Cecilie Bunk Pedersen varje månad många timmar tillsammans med resten av kocklandslaget.

Här handlar det om att bli bättre tillsammans. Att lära av varandra, pressa varandra och hela tiden höja nivån. Just nu arbetar de målmedvetet mot världsmästerskapet i Luxemburg i november.

”Vi tränar stenhårt samtidigt som vi har roligt. Och jag ser fram emot att vi ska åka iväg tillsammans och representera Danmark.”

Det är inte bara hennes egna prestationer som räknas, utan den nivå de kan nå tillsammans. För Cecilie Bunk Pedersen har det varit en ögonöppnare. Att se hur mycket man kan utvecklas när man arbetar nära andra med samma ambitioner. Och hur mycket man kan lära sig.

Det har blivit en del av vardagen

Det som började som något slumpmässigt fyller i dag det mesta. Vardagen är uppbyggd kring köket. Arbetet som souschef. Träningen med landslaget. Tävlingarna.

Och vid sidan av har hon också tagit plats i tv som fast kock i Go’ Morgen Danmark. Något hon själv är stolt över.

”Det är häftigt att få visa sitt yrke på det sättet.”

Men det kräver också något. Tid. Ett liv där det inte alltid finns plats för så mycket annat. Ändå är hon inte i tvivel om att det är det hon vill.

”Hela mitt liv kretsar kring min karriär just nu. Jag har så lite tid att min kalender är mitt största hinder. Men jag känner mig privilegierad som får arbeta med det jag älskar. Och jag är säker på att det blir mer tid till allt annat någon gång.”

Men först är det fortfarande något som ska jagas. Världsmästerskapet.