Pekka Terävä.

Från fotbollsplaner till Michelin-stjärnor

Långt innan Pekka Terävä blev en av Finlands mest inflytelserika kockar upptog fotbollen en stor del av hans liv.

Som barn tillbringade han större delen av sin fritid utomhus. De flesta morgnar gick han direkt till fotbollsplanen, och när han inte spelade fotboll hittade han alltid på något annat att göra.

"Jag var alltid ute", berättar han. "När jag vaknade gick jag direkt till fotbollsplanen."

Fotbollen utvecklades snabbt från ett fritidsintresse till något mer seriöst. Mellan 1986 och 1992 spelade Terävä professionellt, och den tävlingsanda som drev honom på planen kom senare att prägla hela hans karriär. Han hade en stark vilja att ständigt bli bättre, utmana sina egna gränser och se hur långt han kunde nå.

Vid den tiden visste han inte att framtiden inte låg på fotbollsplanen utan i köket. Och det skedde nästan av en slump.

En oväntad väg till köket

Det var under åren som professionell fotbollsspelare som intresset för kockyrket väcktes på allvar. Han började utforska en värld som han aldrig tidigare hade övervägt.

"Jag minns att jag tänkte: Wow, det här är verkligen intressant."

Ju mer han lärde sig, desto större blev intresset. Köket gav honom något av detsamma som han alltid hade funnit i fotbollen: möjligheten att ständigt utvecklas och bli bättre.

Drivkraften att utmana sig själv har alltid varit en del av hans personlighet.

Det förhållningssättet har präglat hans karriär sedan dess. Han har ständigt sökt nya utmaningar och höjt ribban lite högre för sig själv.

När han ser tillbaka idag kan han tydligt se sambandet mellan åren på fotbollsplanen och livet som kock. Viljan att utvecklas, disciplinen och förmågan att fortsätta när det blir svårt har varit avgörande i båda världarna.

Tron på nordiska råvaror

I början av 2000-talet hade Terävä redan gjort sig ett namn på den finländska restaurangscenen. Men han ansåg att det fanns en outnyttjad potential i det nordiska köket.

På många av de främsta restaurangerna hämtades inspiration från de klassiska köken, särskilt i Frankrike och Italien. Terävä undrade varför så många blickade utomlands när Norden hade några av världens bästa råvaror.

När han öppnade Restaurant Olo i Helsingfors 2006 var ambitionen tydlig. Restaurangen skulle bygga på nordiska råvaror, nordiska smaker och en stark lokal förankring.

Det var ingen enkel start.

"De första två åren var verkligen tuffa", berättar han.

Många gäster hade svårt att förstå idén, och det tog tid att övertyga dem om att lokala råvaror kunde ligga till grund för gastronomi på högsta nivå.

Men Terävä höll fast vid sin vision. Sakta men säkert började fler få upp ögonen för det nordiska köket, och resultaten lät inte vänta på sig. År 2009 utsågs Olo till Finlands bästa restaurang, och två år senare fick restaurangen sin första Michelin-stjärna.

För Terävä handlade erkännandet aldrig bara om priser. Det bekräftade för honom att nordisk gastronomi kunde mäta sig med de bästa köken i världen.

Det som betyder mest

Under karriären har Terävä lagt ner otaliga timmar på sitt arbete. Restauranger skulle utvecklas, koncept formas och ambitionerna var höga.

När han ser tillbaka idag finns det dock en sak han skulle ha gjort annorlunda.

"Arbete är inte allt", säger han.

Karriären har gett honom mycket, men den har också lärt honom hur viktigt det är att hitta balans. Om han kunde ge sitt yngre jag ett råd skulle det vara att inte försöka göra allt på en gång.

"Jag skulle nog säga till mig själv att jag inte behöver hinna med allt på en enda dag."

Den insikten har bara blivit tydligare med åren. Som pappa till två söner hoppas han att de ska hitta en bättre balans mellan arbete och privatliv än vad han själv gjorde när han var yngre.

"Det fina med att bli äldre är att man börjar se helheten."

Glädjen i att se andra lyckas

Genom åren har Terävä öppnat restauranger, utvecklat koncept och byggt starka team. Men när han får frågan om vad han är mest stolt över handlar svaret inte om priser eller utmärkelser. Det handlar om människor.

Många av de kockar han har arbetat tillsammans med genom åren driver idag sina egna restauranger.

"Nästan 80 procent av dem jag har arbetat med äger idag sin egen restaurang", berättar han.

För Terävä har det alltid handlat om mer än yrkesskicklighet. Talang är viktigt, men rätt inställning betyder minst lika mycket.

"Det viktigaste är att man kan arbeta som en del av ett team."

Den filosofin har präglat kulturen på hans restauranger genom åren. Kraven har alltid varit höga, men samarbete, tillit och respekt har varit lika viktiga som resultaten.

När han ser tillbaka på sin karriär är det just utvecklingen av andra människor som ger honom störst tillfredsställelse. Inte bara det han själv har skapat, utan också de människor som han har varit med och format längs vägen.

Även om gastronomin fortfarande är hans stora passion upptar andra frågor en större plats idag än tidigare i karriären.

Med åren har också ett större ansvar vuxit fram. Hållbarhet, skyddet av Östersjön och arbetet för kommande generationer har blivit frågor som ligger honom varmt om hjärtat.

Den filosofi som var med och formade Olo präglar fortfarande hans synsätt: fokus på kvalitet, respekt för råvarorna och ett långsiktigt perspektiv.

Det gäller också de människor som varje dag får restaurangerna att fungera. I en bransch som präglas av långa arbetsdagar, högt tempo och många timmar på benen är komfort och funktionalitet avgörande.

"Bra arbetskläder ska vara bekväma och praktiska. När man bär dem hela dagen måste de fungera tillsammans med det sätt man arbetar på", säger han.

För Terävä handlar det om detaljerna. Inte för att de ska dra till sig uppmärksamhet, utan för att de bidrar till att skapa de bästa förutsättningarna för att människor ska kunna utföra sitt arbete.

Det har gått mer än tre decennier sedan en ung fotbollsspelare för första gången fick upp ögonen för livet i köket.

Sedan dess har han öppnat restauranger, utmanat invanda tankesätt och varit med om att forma en ny generation kockar.

Men den nyfikenhet som en gång ledde honom in i köket är densamma idag. Skillnaden är bara att det inte längre handlar om vad han själv kan uppnå, utan om vad han kan ge vidare.